Början på min utmattning
Det var en sommardag i Juni 2013. En helt vanlig dag som alla andra. Hade mycket att stå i, massa planer på hur nationaldags-långhelgen skulle firas. Storpojken till dagis och lillpojken skulle ammas och skötas. Jag hade äntligen blivit av med den där vidriga migränen jag haft när min mamma varit här över helgen. Migränen 'from hell', en av de värsta någonsin faktiskt, fast jag haft så många under livet. Men så blev jag så yr. Och yrseln höll i sig i dagar som sedan blev till veckor. Jag blev så rädd, vad var det för fel? Helt plötsligt kunde jag inte klara av något kändes det som. Jag fick motvilligt ställa in middagar och planer och mitt i dimman minns jag hur jag på skakande ben knappt kunde ta mig nedför trapporna för att ligga ute på en filt i solen med min lilla familj. 'Nu stannar vi hemma', sa min man skarpt. Jag blev så arg och ledsen, för det värsta jag vet är att missa något roligt tillsammans med goda vänner. Jag vill alltid vara mitt i allt, ha kul och inte sitta inne. Men jag fick ge upp. Jag kunde inte göra något. På flera dagar. På flera veckor. På flera månader. Till slut var det en kamp att kliva ur sängen på morgonen och ta hand om mina pojkar, gå till dagis och tillbaka. Mina händer skakade, mitt huvud snurrade, jag hade bomull i pannan, kunde knappt komma ihåg någonting och fick ingenting gjort. Jag kände mig så svag, så trött, så vilsen och jag hade nedsatt hörsel på ena örat. Jag fick huvudvärk efter huvudvärk och jag kunde inte fixa enkla saker som att ens packa en väska. Allt var en kamp. På skakande ben och med snurrigt huvud lyckades jag på något konstigt sätt i alla fall av de mest viktiga sakerna i vardagen. För övrigt fick jag trappa ner på allt, liksom bara motvilligt stanna till. Kunde till slut inte ens göra enkla saker som att åka och handla mat, för jag fick panik och trodde att jag skulle svimma av yrsel och alla ljud och ljus som snurrade runt, runt i mitt huvud. Magen krashade också helt genom allt det här. Hade diaree varje morgon, sprang på toaletten stup i kvarten. Ja, jag blev som ett vrak och kände inte igen mig själv.
Efter tre veckor sökte jag hjälp. Jag minns hur jag satt i väntrummet och trodde jag skulle svimma. Drack ett glas vatten med skakande händer och försökte hålla emot tårarna. Visste inte hur jag skulle stå ut att vänta bland allt folk. Sedan satt jag inne hos doktorn och bara grät okontrollerat. 'Du måste hjälpa mig, det är något fel på mig', grät jag. Men det var inget fel på mitt blodtryck, blodvärde eller balansnerv och jag hade ingen hjärntumör. Det var ren och skär utmattning. Från att ha levt livet i hundra knop och trott att jag aldrig behövde vila eller ens sova. Hur galet att man kan behandla sig själv på detta vis i så många år. Men det hinner ikapp en, och det fick jag lära mig på ett brutalt vis.
Ja, jag kan skriva en hel bok, men här är i alla fall du det hela började....
