utmattadmamma.blogg.se

Nej nu ska det bli mer skriva av! En kär familjemedlem till mig som bor på andra sidan jorden fick igår kalla på ambulans mitt i natten för hon hade en panik attack, men visste såklart inte att det var det och blev livrädd! Hon sa att hon har läst min blogg och känner igen sig mycket i det jag skrivit så NU ska jag skriva mer, dela av mig av mina erfarenheter och andras och ge mer råd om vad som kan hjälpa dig på vägen!

 

Själv är jag inte frisk, idag 10 månader sedan jag blev sjuk, men jag är långt ifrån så dålig som jag var då. Jag tror att om man blir utmattad, får ångest eller bränner ut sig ordentligt - ja då blir man aldrig sig själv igen. Och det är något som tar lång tid att inse och att acceptera. Först gick jag och våndades över hur förändrad jag blev som människa och hur rädd jag var för saker som varit så självklara förut. Jag tyckte det skulle synas långa vägar att jag mådde så dåligt inombords, fast min man sa att det inte alls syndes när jag var bland folk för att jag skärpte mig så. Mina närmaste såg såklart förändringen och vissa kunde till och med höra det i min röst på telefonen. Jag var så himla ledsen över detta, att mitt annars så sprudlande, öppna och orädda jag nu knappt kunde åka på IKEA eller handla på Coop eller ens åka in till stan. Att jag inte ville resa eller gå för långt hemmifrån, och knappt orkade träffa mina vänner. Det var som ett sorgearbete som jag var tvungen att gå igenom. Men nu, snart ett år senare har jag hittat tillbaka till mig själv av lång terapi både från min kurator och mig själv men jag kommer aldrig att bli exakt densamma igen. Men vill jag det? Bli den där tjejen som aldrig kunde sitta still och ta tillvara på nuet, som inte kunde säga nej till folk och alltid försökte vara alla till lags samtidigt som jag aldrig tog någon vila. Aldrig någonsin stannade till. Nej, jag vill faktiskt inte det.

 

Förr hade jag inga rädslor, inget som kunde stoppa mig om jag ville något. Ju farligare dessdå bättre (allvarligt talat!). Älskade mitt jobb på flyget, ju mer turbulens ju härligare kittlade det ju i magen. Jag åkte svarttaxi på bakgatorna i Sao Paulo (en av de farligaste städerna i världen), blev stoppad av svarta poliser i Johannesburg när jag var ute och åkte i min hyrbil, gick själv genom gatorna i Afrika, sprang över en helt galen trafikerad väg i Hyderabad i Indien och trodde jag skulle bli ihjälkörd. Där köpte jag antibiotika och värktabletter i ett apotek som såg ut som ett mörkt hål i en vägg. Det var ju billigt och man behövde inga recept - perfekt! Ju fler människor, julrusch mitt i London, times square i New York, vad som helst där det fanns mest med folk - ju bättre. Så tänk er då att från att ha levt ett sådant liv, förändras så mycket att du inte ens kan ta bilen fem minuter och handla på Coop utan att huvet snurrar och du får panik och svettas och måste hem. Ja, då har man ändrats helt totalt. Om man är skitnervös över att ta tunnelbanan in till centralen för att äta middag med sina vänner. Då har det gått långt.

 

Men till dig som kämpar på och är ledsen över att du förändrats - försök då att se ljuset på andra sidan. För en dag kommer du fram dit och kan bli en lugnare och mer harmonisk människa istället, fast nästan ändå samma person.